Spelarprofilen: Daniel Eklund

Vi känner honom bäst som den riviga vänsterbacken som ger motståndarna lårkakor i varje duell. Men vad gör Daniel egentligen utanför fotbollsplanen? Här är en text som handlar om just det!

Verklighetens skitgubbe

Slamsugare är ett bespottat yrke. Men bakom alla fördomar gömmer sig en stolt yrkeskår. Daniel Eklund, 36, har sanerat skit under större delen av sitt liv.

– Jag var ju ute på ett jobb förra veckan. Jag tömde en trekammarbrunn. Då kom grabben i huset fram till mig och sa: ”Hur känns det att vara en skitgubbe?”. ”Ja du” sa jag ”Det är din skit”. Det tycker jag var bra sagt, säger slamsugaren Lennart innan hans slang går sönder och sprutar ned honom med avloppsvatten.

Scenen är hämtad från Killinggängets film Torsk på Tallinn från 1999 och karaktären Lennart Sundström spelas av Jonas Inde. För en stor del av Sveriges befolkning har Lennart blivit en karikatyr på landets alla slamsugare. Daniel Eklund däremot, han är slamsugare på riktigt.

– Jag har sett den där scenen så sjukt många gånger, bild för bild, men jag kan inte lista ut varför det börjar spruta. Alla skarvar på slangen sitter ju tätt och det är inget som kommer från tankbilen, säger han.

Alla slamsugare har tittat på den här sekvensen, hävdar Daniel Eklund. Det händer att de diskuterar olika teorier kring varför det börjar spruta. Kanske har det att göra med någon form av övertryck i slangen, tror han. Men förmodligen är det riggat.

Vad som däremot inte är riggat är folks åsikter om yrket. De allra flesta verkar ha samma uppfattning som i Lennarts berättelse. Skitgubbar som oftast är i vägen. De som tar hand om all stinkande skit som vi släpper ifrån oss men som vi inte riktigt vill kännas vid. Bara när våra egna avlopp täpps igen är vi tacksamma för att Daniel Eklund och hans kollegor kommer och löser proppen.

– Jag går inte ut och skyltar med mitt yrke på krogen direkt. De flesta tycker att det är ett skitjobb, säger han.

Det är tisdag morgon och molnen börjar skingras över E18 norr om Stockholm. Daniel Eklund sitter i tankbilen på väg mot Täby för att fortsätta med gårdagens uppdrag. Men det är inte han som gör grovjobbet den här gången. Till sin hjälp har han en dykare som kravlar in i avloppsröret och suger rent. Stanken (”Den bekommer mig inte”) slipper han också idag eftersom det är ett rör med dagvatten i.

– Igår köpte jag en brassestol och satt i solen. Det är väldigt långtråkigt men helt klart bättre än om det hade varit i november, säger Daniel Eklund.

Och mycket riktigt försvinner molnen från himlen även denna dag. Men innan brassestolen kan plockas fram måste den stora lastbilen backas ned bakom bensinmacken där brunnen ligger. Trots storleken på bilen svängar han nonchalant ned för slänten. Dykaren gör sig redo för att kravla ned i röret. Daniel gör sig redo för en lugn dag.

– Egentligen tycker jag om när det händer saker hela tiden. Folk i branschen brukar säga att jag är en galning, säger han.

Med stolthet i rösten berättar Daniel Eklund om den gången när han sög upp en åtta meter tjock fettkaka. Långt nere under jorden, precis intill Lidingöbron, hade ett stort rör proppats igen. Många av hans kollegor skulle aldrig komma på tanken att ta sig ned där. Men galen som han är firar Daniel ned sig med en sele och ställer sig på slammet. Tankbilen fylls upp samtidigt som proppen sakta försvinner. Arbetet pågår i tre veckors tid. Är han inte försiktig riskerar han att sjunka igenom fettkakan och drunkna i ett rör som fortsätter rakt ner i 90 meter.

– Jag har alltid haft en väldig stolthet i min yrkesroll. Om någon ringer och behöver hjälp vill jag åka dit och fixa det även om det verkar omöjligt, säger han.

Slangen suger nu upp grus för full maskin från brunnen i Täby. Då och då fastnar stenar som täpper till. Daniel skruvar isär, letar upp och avlägsnar. Dykaren befinner sig några meter under gräsmattan i ett rör som han knappt kan vrida sig i, medan Daniel Eklunds öron är vaksamma på missljud som kan tyda på en ny sten. Hans öron har lyssnat efter samma missljud i snart 20 år nu. Men intresset för att följa i Daniels fotspår är svalt.

– Det behövs mer kunnig personal i det här yrket. Idag är det för många som inte bryr sig och inte har kunskap, säger Daniel Eklund.